sandrapuss

Min värsta marddrön!

Den här berättelsen handlar om en tjej som blir mobbad och hennes liv.

De var en gång en tjej som gick åttan. Hon hette Ida. Men det var vad hennes mamma kallade henne. För på skolan var hennes namn Horan. Glömde jag att säga att hennes pappa var död och att hon bodde hos sin mamma och sin styvfar Nills. Men det hennes mamma inte visste va att Ida var mobbad. Hennes mamma trodde att hon var med kompisar efter skolan men ientligen satt hon på en bänk i parken och tänkte på hur det skulle va om hon inte hade gjort slut med Arvid. Hadde hon kunnat ha vänner då. Eller hade det vatit som det är nu. Hon satt där varje dag tills hon bestämde sig för att säga det till nån vuxen. Och hon gick till hennes lärare men direkt när hon skulle säga det kom Arvid in. Och sa att hans kompis Elias hade skurit sig. Fröken rusade efter han tills dom kom till en folkmassa. Man hörde skrik överallt. Endel sa att han var död och endel att han fejkade. Men då fröken kom dit så ringde dom efter ambulans. Men det var för sent. Han hade redan slutat andas när ambulansen anlände. Alla skrek på mig. Dom sa att det var mitt föl att han skar sig. Och att jag hade sprungit och stoppat kniven i hans hjärta. Men det var en person som stod upp för mig. Och gissa vem det var. Jo de var själva Elias. Dom hade lykats återuppliva han. Men då ingen hörde det förstod jag att jag drömde. Jag vaknade upp på parkbänken. Varför skulle nån stå upp för mig tänkte hon. Hon gick till bussplatsen för att ta bussen hem. Och just då hon hade kommit till bussplatsen kom Arvid och hans gäng. Hon försökte gömma sig men dom såg henne. Dom skrek på hon och slog hon men det kom nån så då gick dom. Sen kom bussen. Hon klev in i bussen. Och när hon kom hem skyndade hon sig upp på sitt rum för att försöka dölja blåmärkerna med smink så att hennes mamma inte skulle märka nåt. Men hennes mamma såg det och undrade vad hon hade gjort. Vad skulle hon säga hon kan ju inte säga att hon blev nedslagen. – Jag gick in i en stolpe, sa jag. Men hur kunde du ha gjort de.frågade hennes mamma. Jag sa att jag hade halkat och slog mig på stolpen. Sen gick jag upp och skulle sova men det var omöjligt för hon tänkte på vad dom på skolan skulle säga. Och vad ska hon säga. Hon bestämmde sig för att inte gå på skolan på ett tag. I alla fall tills hennes blåmärken försvann. Men då dom hade försvunnit gick hon på skolan. Då hon gick in genom dörren började alla stirra på henne och viska till alla. Hon gick där ensamm genom korridoren. Sen ringde de in och hon satte sig. Fröken undrade varför jag hade varit borta. Och jag sa att jag va sjuk. Men fröken va osäker på om jag pratade samning. Så hon sa att hon skulle ringa hem sen ikväll. Vad skulle hennes mamma säga när hon får reda på att jag inte varit på skolan på mer än en vecka. Jag kan inte låta de hända. Jag sa till fröken att min mamma var bortrest och hon inte skulle komma hem på två veckor. Sen ringde de ut. Alla gick ut utom Fia. Hon stannade och hörde om ja ville va med henne och ja sa ja. Men då började hon bara skratta. Hur kunde ja tro att nån skulle vela va med mig. Direkt jag gick ut kastade alla skrär och lappar på mig där det stog att jag var dum i huvet och massa sånna saker. Sen var dagen slut och jag gick hem. Då frågade mamma varför jag hade ljugit för henne och min fröken. Hon sa att du sa att jag var borttrest. Hon sa att du sa att du hade varit sjuk. Varför har du ljugit. Jag sa att jag hade varit hemma för att jag hade blivet trött och att jag hade mått illa. Men då förstod jag att det var ovärt att ljuga så ja sa samningen att jag hade blivit mobbad och att jag alldrig har varit med nån på mer än ett år.då bestämmde sig mamma att flytta. Och det gjorde vi nästa dag och jag fick nya kompisar och ett nytt liv.och nu så har jag många vänner och allt är bra//Kram Ida

AV:Sandra Levander